Sussex avlades fram i de engelska gruvdistriktet Sussex. Man ville ha en ras som var långsammare än fältspanieln och som passade för tät vegetation.
Den går in i det tätaste av buskage och fullständigt lyfter all vegetationen för att komma åt. Den tjocka pälsen och det sega skinnet står mycket väl emot väta, kyla, taggiga buskar, nässlor etc.
Ett fåtal driver med kort skall man kallar dom i England för babblare. Vilket på prov ej är tillåtet i Sverige.
Den är mycket spårnoga och lämpar sig mycket bra till viltspår.

Det är en stor utmaning att träna en  Sussex för uppgiften, man får hela tiden tänka "före". Många ger upp eller ens börjar träna med sin hund utan de förblir soffliggare vilket är mycket synd för de förtjänar bättre om man bara ger den en chans att jobba med de djupt nedärvda egenskaper de har.
Man måste komma ihåg att de utvecklas sent både till kropp och själ och att pressa på med lydnad under den perioden är bara meningslöst. De är smarta nog att fatta men inte utvecklade att ta in och gå vidare med uppgiften de ställs inför. Det den har lärt sig glömmer den aldrig. Alla har olika förutsättningar att bli en bra jakthund men då krävs kanske samma villkor som för de mera traditionella spanielraserna.

                                                     Men kom i håg!

Det är aldrig hundens fel att det du vill den skall göra inte blir rätt, utan ditt eget då du inte sett att den inte har det befäst det du vill den skall utföra.